Chef markstyrkan: Korpral 52 Nilsson. ( 19 år gammal och anställd nov. 1939)
Medhjälpare: 2 st vpl.: Gustavsson och “Skåningen”.
Förläggning: Inneboende hos familjen Karlsson, Agnes och August med 6 barn.
Adress: Klockartorp, Lindfors
Bakgrund till aktiviteten: Norge ockuperat av Tyskland, och mycket folk har tagits till fånga, samt placerats i fångläger. En del fångar rymde och försökte ta sig till fots till Sverige. Här antog man att en flyktväg skulle kunna kontrolleras per flyg då och då. Denna gränspassage kunde lätt nås från Brattforsheden, ett fält under utbyggnad, dock användbart för S14 Storch vid lämpligt väder.
I någon av de första februaridagarna 1942 blir jag inkallad till vår divisionsexpedition, och får där följande order: Med två stycken värnpliktiga mekaniker skall du åka tåg till Lindfors i Värmland och där klargöra en bas för att ta emot och betjäna S 14, som är det enda aktuella flygplanet där. Platsen är inte färdig, man håller på att ta ner skog fortfarande. Här får du biljetter och pengar och du får upp olja och bensin, i fat, om några dar till stationen i Lindfors, så håll kontakt med den. I övrigt så finns inget ordnat, detta är inte något som det skall pratas om dar uppe. Lycka till! Jag träffade de båda värnpliktiga och vi gick igenom vad jag fått veta. Ingen av de två hade reda på var Lindfors låg, eller hade släkt där.
Åka järnväg var vi ju vana vid, så det var inget problem, men vi kom till Lindfors vid 18-tiden, den enda person som syntes till var stationskarlen, som hanterat besöket av tåget. Honom lyckades vi få prata med, så att vi fick reda på att: ett hus i hela byn hade synats av en kommission och var godkänt för förläggning av militär personal och det var “Hästhandlarens”, det är det där vita. Och han pekade ut det, Den andra frågan var: Finns det någon restaurang i Lindfors? Svar : Nej! Men visst finns här ungkarlar boende, hur ordnar de sin mat? Svaret var: I huset där, och han pekade på ett näraliggande, där bor en tant som telegrafarna brukar kunna få äta hos och de får också mat med i dosa, det kan vara ide att fråga! Och det var det, så vi fick samma favörer som telegrafarna! En stor sten föll, och tiderna vi kom överens om, råkade stämma med busstrafiken! Nu till “Hästhandlarens”. Vi traskade utan militär ordning landsvägen, bärande våra militär-väskor, fram till det vita huset och knackade på. Jag talade om vilka vi var och frågade om det var korrekt att detta hus hade blivit godkänt för förläggning av militär personal. Jag frågade också om det var prissatta rum. Rummen var godkända, men övernattningspriset fick vi förhandla, och det gjorde vi till allas belåtenhet, och jag betalade en vecka i förskott för de två rum som vi kom överens om. Gissa om det var en djup suck av lättnad att komma inomhus och med sköna sängar, och övrigt civilt bekvämt.
Jag fick intervjua frun i huset om transport-förhållanden för människor och material: busstiderna morgon och kväll var ju lätta att bruka och skulle ju gå ihop med morgonmålet och så också med kvällsmålet. Sen var det där med materialtransporter: det fanns bara en transportör i hela Lindfors och det var med häst och släde! Det var ju under värsta krigsåret! Jag fick kontakt med denne ägare/skötare till häst och släde och gjorde upp om bevakning av ankommande gods, ställt till mig på Lindfors station.
Första morgonen var spännande, kallt, och iväg till TANTEN och det blev också en positiv överraskning, vi fick med oss lunch och hon fick en ordentlig samling ransoneringskort, som skulle täcka vår vistelse där en tid framöver! Vi kom med bussen med extrakläderna fördelade mellan oss, och av ute i vildmarken, vid det ställe anläggningsarbetarna brukade använda. Vi visste ju inte om något arbete pågick. Men vi följde en stig som ledde till ett skjul, som det rök ifrån! Det var rätt ställe! Förmannen informerade mig om läget där och jag informerade som öppet var. Ett problem kom fram med detsamma: var lägga bensinfat och var placera ett oljefat så varmt att vi skulle kunna få ur olja? Allt löste sig och jag kunde ringa “hem” och tala om telefonnummer till vårt “hem” och vår arbetsplats
Det dröjde några dar innan första Storken kom och då hade man vältat en 100-meters sträcka som det gick att förlänga vid behov, men så många 100-meters-sträckor gick det inte att få ut i olika riktningar. Det fanns stubbar stickande upp överallt tyckte jag, hur många som var gömde vet jag inget om. En bana i vanligaste vindriktningen fick vara Brattforshedens flygplats!
Första Storch kom med Kapten Tollbom, min div-chef, som förare. Vi trampade runt och han var väl nöjd så långt att väl influgna Storch-piloter skulle kunna använda basen, men inte med max lastat flygplan.
Det blev några besök till, men eftersom inga flyktingar nådde levande fram till gränsen, och vår möjlighet att driva denna bas någon längre tid inte var trolig, tjällossningen skulle göra basen obrukbar, så efter en tid med några ytterligare besök fick vi order att bryta, och det var lättare. Men vi hann aldrig med att bekanta oss med Lindfors och dess omgivningar i övrigt.